Ångest

Åh jag kan inte nog säga hur mycket jag känner igen mig både i din kommentar och i detta inlägg! Jag känner med dig och jag vet precis hur pressen är när man vill vara smal till en speciell händelse, men för din del är det ju värre, till och med en klänning som inte kommer att passa. Vad jobbigt att hela tiden bli påmind av din mamma, det är ju fel av henne eg. att påpeka så mycket, tycker jag. Samtidigt kan du ju ta det som ngt bra, om du går ner i vikt kan du ju bara svara att "det var ju detta du ville" typ...
Jag känner igen det där också, att varför kan man inte lyckas, när man har alla möjligheter, när man faktiskt verkligen måste!? Det bara låser sig. Jag börjar också om, men för mig är det mer varje vecka. Ny vecka nya planer som failar.
De senaste dagarna har jag känt mig helt värdelös, mer än vanligt. Vill bara skita i allt, hoppa av allt sluta med allt. Göra något som skulle göra att jag mår bätre. Men jag tror inte att ngt skulle hjälpa, jag vet inte hur jag ska göra för att ta mig ur detta. Det har ju varit såhär så länge nu, flera år. Så har det varit för dig med tror jag. Du förtjänar att må bra, att få känna dig fin på studenten och balen. Jag är egentligen helt säker på att du är en superfin tjej som inte alls är tjock, men jag vet att du inte håller med. Och jag vet inte vad jag ska säga eller vad jag ska ge för tips för att du ska lyckas med att gå ner, eller bli nöjd med dig själv. För jag har inte lyckats, jag har ingen erfarenhet av hur man mår bättre. Jag vet bara att det var när jag som minst tänkte på mat som jag gick ner mest. När jag gick ner mina 12 kg, och vägde som minst så tränade jag varje dag men tänkte inte hela tiden på mat som jag gör nu. Jag tränade dock alltid bort om jag åt ngt som var förbjudet. Nu kan det nästan vara som en tvångstanke att jag måste gå in och "passa på" att köpa godis, chips, kakor w/e för att jag redan failat denna veckan, eller denna dagen. Allt sitter i huvudet.

Om du vill kan vi göra ngt tillsammans, en diet, ett schema, eller varsin diet eller jag vet inte vad som skulle funka, känns som vi är så lika. Som om båda har kört fast på samma sätt med samma tankar

Jag vill att du ska må bättre, du är så himla fin!
Styrkekramar <3

Börjar imorgon med att inte äta kvällsmat. Jag vet en som alltid hoppade kvällsmaten och gick ner ett kilo i veckan. Nästa vecka igen funderar jag på soppfasta.

kram <3

Svar: Känner vekligen med dig. Det går så himla fort fram till våren och studenten. Panik växer ju bara...

Jag tror faktiskt det är bäst om vi gör våra egna planeroch sen kanske peppar varandra till att hålla dem. Har också hört det där om 21 dagar, låter rimligt att det skulle funka, låter bra.
Den här veckan har jag klarat ons-fre bra. Jag har visserligen ätit lite kvällsmat idag och igår men inte ätit ngt sött och inte överätit, utan ätit tre gånger/dag och då ätit lite.

Jag vet inte hur jag mår egentligen. Jag känner mig mest helt tom och det känns som om jag bara trycker undan allt som vanligt... Väntar, lite som du, på att värsta ångest attacken kommer :/

Kramar <3

Jag vet inte, jag vågar inte riktigt öppna bloggen än. Har pratat med henne senaste veckan, men nu slutade hon svara (hoppas det inte var för att jag stängde bloggen?) äh blir inte klok på det där. Eventuellt får jag radera lite bilder och inlägg som direkt kan kopplas till mig.

Vad bra att du har hittat en balans, hoppas att du kan hålla den.
För mig har det gått skit senaste veckan, har haft mens så har bara krängt ehe, har också varit sjukt deprimerad de senaste dagarna, har värsta ångesten, över att föda barn (var kom det ifrån?), döden, livet, att bli ensam, att jag bara är såhär och inte orkar. Jag borde vara tacksam, jag är tacksam för mycket också. Men jag har alla tecken på depression. Kanske du också har?

Men åh jag vet inte varför jag fick sån ångest över att föda barn. Jag tror att jag blev så inställd på att jag inte skulle få några barn när min mens försvann när jag var som smalast, den var ju borta i ett år minst. Har du också varit utan din en längre tid pga vikten?
Och så bara nu helt plötsligt gick det upp för mig att jag kanske ändå kommer att gå igenom en förlossning. Har alltid varit rädd för att gå igenom en förlossning, haft ångest för det. Sen blev jag rädd och kluven, vill jag det? Kommer jag ens träffa någon, en pojkvän alltså?
Vill du ha barn? Hur tänker du på framtiden, vad du kommer att jobba med, hur du kommer att bo, familj osv?

Åh, och förlåt för detta sidospår om barn haha :P

kram <3

Jag ska inte publicera. Åh jag förstår verkligen då, det måste varit jättejobbigt, både att ta beslutet och sen gå igenom behandling. :(

Jag känner med dig, stressen över klänningen, hade precis samma förra året. Hur går det nu?

För mig går det inte bra, som vanligt då. Tänkte börja imorgon och köra 22 dagar frammåt så jag blir av med vanan att antingen äta kakor och godis eller köpa kakor och godis, gör ju alltid det när jag är i skolan, vilket är varje dag...

Jag tycker inte du ska ha så bråttom med utbildningen, att välja, jag tycker det var för snabbt att börja direkt efter studenten, jag var för skoltrött. Kommer nog inte att plugga till hösten.

Kramar <3