Har nyss insett att jag har gråtit sönder min mobil. I allt för många timmar har jag legat med mobilen och prata med pojkvännen och gråtit. Antingen av att vi bråkat eller allmän ångest, jag gråter över allt nu, över min vikt, skolan, balen, studenten och jag aldrig får till någonting. Till slut så har det saltkristaller i min mobil av alla tårar och det förstår ni klarar inte mobiler av i någon högre grad. Så nu har min mobil kolat vippen, tagit sitt sista andetag och gått vidare. Trots att det hela präglas av djup saknad och sorg så tänker jag att han har det nog bättre där han är nu. Att den sista tiden var plågsam och att han nu äntligen kan få en värdig begravning och därefter vila i frid i den mörka myllan. För trots allt var han min bästa vän i alla lägen, vad som än hade hänt så ställde han alltid upp för mig. Hade jag och pojkvännen bråkat så gjorde han alltid sitt bästa för att reda ut det. Eller hade jag hoppat av på fel hållplats och hade istället hamnat efter en landsväg i nya högklackade skor i regn så fixade han det också. En kär och bra vän i alla lägen. Må han nu få ströva fritt i de evigt gröna slätternas land.